Jag är snart 23 år, 23 år och precis nyinflyttad till den 13:e största staden i landet Sverige. En stad där de starka är vinnare och där de svaga är förlorarna och jag är trött på att förlora. Sitta där och bara vänta, vänta på något som aldrig händer. Det sägs att man väljer vad man är och vad man blir, jag kan dock inte säga att jag valt det där. Aldrig någonsin har jag bett eller önskat det här. Det har bara blivit, sjunkande precis som en nykastad sten i det sommarblåa vattnet. Var finns den värme sol solen strålar från vår himmel, var finns glädjen som strömmar från folket på gatan.

 

Jag kanske klagar, vad vet en 23 åring som knappt har varit utomlands? Jag vet inte vad jag vet men jag vet att jag inte vill det här, jag är inte på väg. Som en bil med soppartorsk på motorvägen står jag helt stilla, stilla och allt runt omkring mig går bara förbi.

 

Vad finns bakom allt mörker och var finns allt ljus? 

Har en underbar klass som verkligen ställer upp för varandra, vi hjälptes åt att klara provet vilket gör att man nu har tentan på fredag. Trodde man skulle få fira lite ikväll men så blev det alltså inte, får man lägga sig ner i sängen istället, Imorn ska jag bara ta det lugnt, länge sen man hade en dag utan plugg. Har blivit plugg lite varje dag, bara för att man skulle vara förberedd. 

 

 

Har lånat en dator utav Linda och Berra så just nu kan jag skriva ett inlägg iaf, inte mycket att skriva dock. Pluggar dagarna i ända och kroppen är mest helt slut hela tiden, som tur är blir det bara plugg fram till imorn innan provet är på onsdag. Tenta på fredag sen om jag skulle klara provet, sommarlovet knackar på dörren så snart i hamn med ännu en termin. Kommer inte sakna skolan med kommer sakna vännerna, klarar mig men ändå jobbigt. 

 

Nästa sommar blir det utlandssemester, hur och vart vet jag inte men tänker inte vara hemma ännu en sommar. Sjukt less. Förutom massa konserter kommer jag inte göra något roligt alls i sommar, tråkigt men det är som det är. Har sökt sommarkurser och jobb utan att få någoi så vad gör man, bara kämpa på.

 

Mår väldigt bra nu måste jag säga, jobbigt att titta sig i spegeln varje dag utan att veta vad man ser dock. Det är inget spel utan det är 100 procent sanning, jag vill inte såra men det måste bli sämre innan det blir bättre. Inte rädd  längre för vad jag ska säga, orden som måste passerar munnen och in i öronen. Fungerar det inte så gör det inte det. Jag är inte rädd för att kämpa, har kämpat hela livet mot mycket motgångar men står här just nu iaf. Det är inte alltid enkelt men jag hade hoppats att jag skulle sluta ha det svårt, det finns ett öde men ödet kanke är till för att förändras. Slutpunkten kanske inte är satt än..,..