Det var ett tag sedan jag skrev, kanske för länge sen men tänkte nu skriva ett nytt inlägg iaf. Vet inte riktigt varför men tänkte att jag skulle försöka ge mina ord en mening, inte att samma ord staplas upp gång på gång men än idag sitter jag här. Vid tangentbordet och det är utan att livet bytt skepnad, inget samma men fortfarande inte annorlunda. Tittar mig i spegeln men känner inte igen den jag ser, som att glassplitter har delat mig isär och tagit en del av det som en gång var jag. Vad är då jag nu, jag vet inte vad jag är men skulle väl säga att jag försöker ta reda på det. Folk säger att jag är snäll, är jag verkligen det? Helt ärligt så vet jag inte, har svårt att tänka mig att efter de fel val jag gjort lyckats bli bättre. Känner mig exakt samma som för en tid för länge sen, det beror också på att jag är samma. Hur mycket människor än säger att man har förändrats så har jag inte förändrats ett dugg, jag är samma person och ingen annan. Att säga att man har förändrats är ett sätt att fly ifrån sig själv och lämna sig själv bakom sig, det går inte gömma sig i ljuset för mörkret finner alltid sin väg tillbaka.

 

I en evighet hade en stund kunna vara för alltid, broar brister och ens egna hjärna är inte alltid ens bästa vän. Det går inte att ångra och ta tillbaka men det går att lära sig, man får lära sig att vara olycklig för att vara lycklig men det är svårt.