Nu i efterhand var det nog inte så smart att gå på 2012, efter det blev jag sjuk och hela kroppen är på väg att gå under. Hosta, snor, huvudvärk och feber, händer lika många katastrofer i kroppen nu som i filmen 2012. Jag är inte glad just nu men kan inte få ut den ilska jag har inom mig för jag orkar inte, jag orkar inte slå mot trädet tills handen blöder. Jag hoppas det vänder så allting plötsligt glöder.

---

Antichrist

I USA blev filmen rejält sågad men i Sverige har den fått något varmare mottagande och det är något överaskande tycker jag. Den börjar med att en kvinna och en man förlorar sin son som hoppar ut genom fönstret, sorgen tar vid och mannen ska göra allt som står i sin makt för att få henne på fötter igen. Ju längre tiden går blir hon allt svårare att läsa och kontrollera, när han kommer längre in i hennes sinne upptäcks en fasansfull hemlighet. Jag har faktiskt inte sett särskilt mycket från Trier men kan säga med största sanning att detta är riktigt bra, tempot är riktigt lågt och folk kommer ha hemskt svårt för att se klart den. Filmens styrka är den grymma dialogen och de visuellt vackra bilderna, Willem Defoe och Charlotte Gainsbourg är fullkomligt briljerande. Åter till tempot så har jag mer och mer börjat älska filmer med det låga tempot, det känns som det blir mer äkta. Räkna inte med någon skräckis för detta är ett obehagligt drama som har allt det där man inte vill se men som man måste se. Sista halvtimmen är ruggigt hemsk faktiskt om jag höjer ett varningstecken för de som vill se den här. Filmen har blivit hyllad, sågad, hatad, folk vill få den förbjuden men utskrattad kommer den aldrig bli.