Då var man tillbaka på samma bana, med samma jävla obehagliga ovana och jag som börjat tro att bilden klarnat
Tårarna som faller när mörktet knackar på, stilla natt varför måste det vara så
Fallna rum och gardiner, snön faller och det känns som solen aldrig skiner
Slår min knytnäve rakt in i glaset, blodet rinner sakta ner på fatet
Bär iväg mot stormande hav, ett ställe med helt andra krav men en lysande och lyssnade graal
Jag var en liten kille som var tvungen att bli man men är det detta sant, känns mer som man kör på i provicoriska program
Slutar nu skriva för det är ändå bara en pina, skriva orden på rad så de får en mening
Sista raden, över och ut men nu är orden slut.