Som ni har märkt har jag inte skrivit ett inlägg på länge men nu är det dags, det har hänt massor av saker sedan sist vi hördes av men jag vet inte om någonting av detta är passande att skriva om här så jag låter bli. Däremot kan jag säga nu att detta blogginlägg kommer inte att vara starten på någon masskrivning som tidigare utan kommer skriva när jag känner för det eller har något viktigt att säga, har inte direkt något viktigt att skriva nu men behöver samtidigt skriva något.

 

Man säger att man ibland måste blicka bakåt för att komma framåt, jag blickar dock tillbaka varenda dag utan att ta ett enda steg framåt. Varenda dag tänker jag på de snedsteg som jag har tagit och alla fel som jag har gjort, varenda dag när jag vaknar tänker jag på hur jag ska leva just denna dag utan att kliva snett igen. Jag kan inte ångra det jag har gjort eftersom det inte går att göra ogjort men jag kan försöka lära mig av mina misstag, tro mig så försöker jag verkligen göra det. Jag tror dock inte att det som har gjorts går att reparera, saker jag har gjort har skapat alldeles för stora hål inom mig själv för att jag ska kunna läka ihop. Det kommer att komma en dag då hålet är större än mig själv, den dagen försvinner också jag.