Hur länge kan man bortse från sanningen bara för att man inte vågar tro, det kanske finns en förklaring på det som inte går att förklara.

Ligger vaken om nätterna för jag ligger och funderar hela tiden, på massa olika saker men framför allt mina vänner. Jag har större delen av mitt liv varit ensam och kan inte säga att jag inte mått bra utav det, det skedde dock en stor förändring i mitt liv för ca 3 år sedan när Johanna kom i mitt liv. Jag började umgås med mycket folk, festade ganska mycket men fortfarande trivdes jag att vara själv när jag väl var det. Det är nu en sådan stor skillnad jämnfört med hur det var för 3 år sedan, jag är i princip aldrig själv och jag saknar det så fruktansvärt mycket att ha någon vid min sida som inte är en vän. Jag spenderar i princip all min lediga tid innebandyn och mina vänner, jag är med Malin och Pauline oerhört mycket och jag trivs så ofantligt bra ihop med de.

Jag skrev tidigare att jag åkte ifrån Lina för att vara med en person som jag skulle lösa våra problem med, det var Johanna jag skulle prata med då. Vi har bråkat mycket den senaste tiden, eller egentligen sedan vi började umgås men vi är väldigt olika och har väldigt skillda åsikter om allting. Jag kände att jag inte orkade bråka något mer men vi har pratat ut två gånger nu så det kommer att lösa sig.

Jag har aldrig varit en person som man vill umgås med och det kan jag förstå, jag har gjort många dumma saker i mitt liv och har inte fötjänat att ha några vänner alls. Därför är jag så oerhört glad över att ha de jag har, trodde aldrig att jag kunde få så fantastiska vänner som jag har fått.