På något sätt måste jag försöka beskriva det som hände igår kväll, jag saknar egentligen ord för att kunna beskriva de känslor jag hade i kroppen då och de jag har nu.

Allt började med att Johanna, Micke, Emma och Josefin kom hem till mig och vi åt mat, pratade om gamla minnen och sen gav jag mig iväg på träning. Det var där allt började, det som absolut inte får hända och något jag inte trodde kunde hända. En man försöker bryta sig in i lägenheten medans mina fyra vänner är inne i lägenheten och fruktar för sina liv, polisen tillkommer med griper inte mannen.

Efter träningen slut ser jag Josefin, Emma och Jocke komma ner på läktaren och vinkar till sig mig. Min första tanke var att någon väldigt nära hade råkat illa ut, jag började nästa gråta innan de ens förklarat vad som hänt. När de sen berättade blev jag så arg för att någon försökt bryta sig in men det gick mycket snart över till rädsla och ledsamhet för hur mina vänner egentligen mådde. Var de okey, var de skadade? Tankar for ut i mitt huvud och jag hade aldrig förlåtit mig själv om det hänt något medans de befann sig i min lägenhet. Vi väntade vid innebandyhallen tills Jocke hörde av sig och berättade att de gripit mannen, en granne till mig och det är så jävla sjukt.

När vi kommer tillbaka till lägenheten så pratar vi ut med alla om vad som hänt, alltså de försöker trösta mig när det är de som råkat illa ut och fått sina liv hotade. Jocke blev nästan nedslagen av mannen också och han har verkligen ställt upp för mig idag, alltså kroppen har inte varit normal alls och hela dagen har varit superjobbig. Jag, Johanna, Emma, Micke och Josefin gick sedan upp till lägenheten igen för att jag skulle duscha och byta kläder. Ganska snart så for vi iväg till stan för att sova hemma hos Josefin, lämnade min underbara katt hemma hos mamma och pappa också för ville inte lämna honom själv. Josefin var hur gullig som helst som lät oss sova där, vi pratade och kollade på tv bara. Emma somnade ganska fort men jag låg bara och tänkte hela natten på hur det hade kunnat gå, jag var fortfarande rädd för att mina vänner skulle råka illa ut.

På morgonen sa vi hej då till Josefin och åkte hem till Skutskär och jag var tillbaka i min lägenhet, jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera och det var som att komma till ett ställe som man aldrig hade varit på. Allting kändes okänt och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, alla möjliga känslor bubblade i kroppen och sen ringde Linda och gav mig nummret till sauvera om något skulle hända igen. Efter det lade jag mig i sängen för att sova men det gick inte, jag låg och skakade och grät när jag tänkte på vad de gått igenom. Det känns som allting är helt nytt, varenda del är som ett okänt föremål och jag känner inte igen mig i mitt kära hem.

Jocke har verkligen gjort allt för mig idag, ringt ä-by hus och fixat så jag fick ett titthål och sett till vad som behövs för att få mannen vräkt vilket det fanns stora möjligheter till. Sen ringt soc för att kolla upp honom, han har verkligen gjort allt och dessutom låtit mig vara där hela dagen tills kvällen men nu är jag hemma och försöker kolla på film.

Mitt hem var en plats jag visste att jag hade, det var en plats där jag kunde vara när allt kändes piss och man bara behövde vara för sig själv. Det var min trygghetsplats men nu är det en helt okänd plats för mig, en plats det kommer ta tid att vänja mig vid igen, en plats där allt ljus blivit mörker och en plats där jag ska vandra tills det blir ljust igen.

Ni kanske tycker att jag överdriver och tycker att det hände de ingenting, nej det gjorde det inte men det kunde ha gjort och att inte kunna garantera sina vänners säkerhet i mitt hem är det värsta som kan hända. Utan andra människor är man ingenting, därför behöver de känna sig trygga och veta att hos mig är de säkra. Jag är så jävla ledsen över att de behövt gå igenom det här och hoppas över allt jag har att detta var första och sista gången det hände, det har redan hänt en gång för mycket.

Dessa två dagar är dagar jag alltid kommer bära med mig, jag har aldrig känt så många känslor på samma gång och aldrig skakat så mycket i hela mitt liv. Dessa dagar är de man helst vill glömma men aldrig kommer glömma, dessa dagar kommer aldrig försvinna.

Och till sist: Emma, Micke, Josefin och Johanna, jag är väldigt ledsen över det som hänt och jag önskar att de aldrig hade gjort det.