Fick en fråga av en nyfunnen vän (hoppas jag) för ett tag sedan och det var om jag var sällskapssjuk? Jag har kommit fram till att jag är det, denna vecka som var jag ensam två dagar och den ena dagen för riktigt jobbig. Igår söndag så var det den andra, var bakis så det var ganska skönt att vara själv faktiskt. Jag tycker om att vara omkring folk, grejen är att jag inte ens behöver säga så mycket utan flyter oftast med och lyssnar vilket jag tycker om att göra. På festen i lördags pratade jag på ganska mycket, ovanligt mycket faktiskt och jag hade det kul men ska ta det lite lugnare med vinet nästa gång.

Måndag idag och får träffa min härliga studiegrupp, jag är så glad just nu att jag inte vet vad jag ska göra. Jag kan inte riktigt förklara hur det är, har aldrig varit så här glad så vet hur man ska beskriva det men får försöka. Man vaknar upp på morgonen och det känns inte som det finns några problem alls i världen, man går bara runt med ett leende hela tiden och det känns så skönt.

Det som varit jobbigt är att man tidigare fast man inte mått så bra är att man försökt vara positiv till allt inför vännerna, man försöker skämta och man försöker vara glad inför de för man inte vill visa sina svagheter. Nu kan man vara glad för att man är det och inte låtsas att man är det, så här skulle jag vilja känna resten av mitt liv. Det kommer naturligtvis inte vara så men det känns så skönt just. Ni undrar säkert varför man låtsas vara något man inte är? Det finns ett mycket enkelt svar på den frågan och det är att saker och ting är större än en själv, mår man dåligt får man försöka koppla bort det inför folk och försöka se till att andra mår bra istället. Mår andra bra mår man oftast bra själv också.

Det får bli allt för nu.

Puss.