Jag skriver detta blogginlägg i en lägenhet som befinner sig i komplett mörker, det enda ljus som nu lyser kommer från datorn och jag vill att det ska vara så. Jag har hela tiden vandrat runt i mörkret och det är inte dags att gå ut till ljuset än, jag är där jag trivs och så ska det förbli. 

 

Jag vandrar inte runt i en stad som aldrig sover, jag vandrar inte heller runt i en stad av lycka och jag vandrar inte ens omkring i en stad. Jag är på den plats jag hela tiden befunnit mig, på en plats där allt inte står helt rätt till men där också tiden står still. Hus och byggnader försvinner eller byter namn men för övrigt är allt som vanligt, man kan vakna upp varje morgon och veta att allt är som det ska vara. Man behöver aldrig bli förvånad, det är en plats där allting händer men ändå händer ingenting.

 

Vill jag ut och resa och upptäcka världen, se alla glada människor gå runt på gatorn helt utan bekynner och tro att allt är bara bra. Det vill jag inte, varför skulle allt bli annorlunda någon annanstans och jag är trött på att springa iväg. Med musik i öronen och träd som bara passeras en efter en, springa runt i ett cirkel och nå målet men så vill jag inte ha det. Jag vill inte veta min slutstation, jag vill kunna ta mig framåt utan att veta vart jag är på väg och därför ska jag börja ta risker. Prova att göra saker jag aldrig jag har gjort tidigare, våga att möta saker jag rädd för och inte hålla mig på avstånd.

 

Jag vet inte vad detta kommer att leda till men det är det som känns skönt, det är dags att upptäcka alla ljus.