Man tror ibland att problemen försvinner bara man drar åt ett nytt håll, tyvärr och hur gärna jag än vill att det ska vara sant så är det inte det. En början på en ny kula behöver inte nödvändigtvis få allt att försvinna, saker och ting finns kvar inuti oss som gnager. Det känns som början fortfarande är slutet, en löptur i mörkret, en ensam promenad i regnet men fortfarande så vill ens tankar inte överge en. Trots att fönstren är annorlunda och gatorna likaså så är allting ändå lika, det finns inte ens en nyans som är annorlunda. Jag tänker inte gräva ner mig i ett djupt hål och aldrig komma upp men samtidigt ser jag inte mening med att fortsätta kämpa, allting läggs till i en bägare som sedan länge varit full.

 

Jag går upp på morgonen, tiden rullar, är med om några härliga stunder, det blir kväller, jag går och lägger mig, jag kollar upp i taket, jag blundar och jag vaknar igen. Det är ett liv jag allt för länge levt men samtidigt är det ett svar vilken personlighet jag har, jag är inte den där bad boyen och kommer aldrig att bli det. Är det i sömnen felet ligger, mina eviga problem med sömnen tar aldrig slut och trots att sängen är hur skön som helst så går det inte.

 

Som sagt det går vidare och imorn vaknar jag igen.